Reflektion under auskultationen

Första dagen på min auskultation fick jag en känsla av att barnen i den klass jag besökte inte fick komma till tals. Det var en klass där läraren hade största taltiden. Varför då? Denna klass varierade mycket i flera områden. Några barn var diagnostiserade ADHD och ett par hade inte fått diagnos men misstanke fanns, även autism förekom. Några barn kunde inte så mycket svenska och en kunde nästan inte alls svenska språket. En del läste flytande medans andra ljudade de bokstäver de kände igen. I boken Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan tar man upp detta med att elever, med särskilt stöd eller förebyggande av särskilt stöd, ska gå kvar i sin klass i största möjliga mån och om att kunna öka lärartätheten. I denna klass hade man tre pedagoger och någon resurs ibland på en grupp med 15 elever. När jag frågade varför det var så uppstyrt i klassen blev svaret att det fungerade bäst så i och med att klassen var så “spretig”. Jag har ju inte sett klassen tidigare men det kändes lite knepigt för det blev mycket tillsägelser som “sitt still”, “var tysta och lyssna”, “bra Kalle!” tydlig behaviorism.

I samlingen på morgonen var klassen uppdelad i två grupper. Samlingen bestod i att prata om dagens schema, vädret, matsedeln och räkna in alla. I den lilla gruppen läste, pratade fröken och ställde frågor till alla. I den stora gruppen var det en elev som skulle göra alla moment medan de andra skulle sitta still och lyssna. I den lilla gruppen där alla fick delta kändes det som det fanns ett intresse att vilja delta. I den stora gruppen där en elev fick göra allt blev det oroligt och väldigt svårt att sitta still. Jag fick aldrig frågat vad syftet var. Läran om hur man sitter still?

Andra dagen hände något helt annat. Skolan hade en heldag där alla elever i skolan blandades i grupper för att delta praktiskt i olika ämnen, ex att i mattegruppen skulle de baka och lära sig mått och volym. Vad hände med den spretiga klassen då? Alla barnen satt stilla länge, lyssnade, deltog aktivt och hade en jätte stor portion av tålamod. Ljudnivån sjönk drastiskt. De äldre eleverna inkluderade de yngre och alla samsades och hjälptes åt. Jag hörde inte en irriterad kommentar eller såg en sur blick. Lärarna gav instruktioner först och eleverna i sin grupp skulle fortsätta själva att lösa problemet. Där kom det sociokulturella perspektivet fram tydligt med att kunna förstå och använda måttenheterna i bakningen och att lärarna gav mycket stöd i början som sedan avtog (mediering, appropiering och scaffolding) . Det blev en lång dag för alla men stämningen var glad och positiv. Fantastiska ungar! Varför gick det så bra för den “spretiga klassen” ena dagen men inte den andra?

Madeleine Larsson

Pyssel i klassrummet!

Jag hade en del funderingar innan jag gick ut på min auskultation, kring vad jag ville observera. Hur jobbar man med likvärdigheten i klassen? Kommer alla barn till tals och hur kan man utifrån varje elevs egen förmåga, kunna utvecklas och utmanas? Jag kom till en förskoleklass med 22 elever och två pedagoger. Det var en blandad skara barn, med olika etniciteter och socioekonomisk bakgrund.

Det första som mötte mig i klassrumsmiljön, var att det var väldigt mycket av barnens pyssel som hängde på väggarna och i taket. Eftersom det fanns så mycket stimuli, såsom teckningar och pyssel att plocka med i klassrummet, kändes det som att det uppmuntrades till distraktion. Ganska fort fick jag en bild av vilka av barnen som utmärkte sig mer än andra och det var mycket tillsägelser från pedagogerna. Enligt Phillips och Soltis i boken Perspektiv på lärande, skall läraren inte bara uppmärksamma ett barn, utan skapa goda förutsättningar för lärandet åt en hel klass. Barnen satt ofta i en ring med pedagogen i mitten. Många av barnen ville komma till tals genom att räcka upp handen och berätta om deras liv utanför skolan. Jag upplevde tyvärr att pedagogens uppmärksamhet inte var på elevens berättelse, utan på att få dem andra eleverna att vara tysta och lyssna. I denna situation tycker jag att läraren istället skulle ha lyssnat aktivt på elevens berättelse, vilket jag i förlängningen tror hade gjort att de andra barnen också hade lyssnat bättre.

Det jag tar med mig från mina dagar i förskoleklassen är att jag i min framtida roll som lärare nog skulle vilja ha ett renare klassrum utan distraktioner såsom spel, leksaker och pyssel, för att öka elevernas fokus på skolarbetet. Däremot tycker jag själv att det är väldigt mysigt att ha barnens teckningar och pyssel i klassrummet. Tror ni att man både kan ha dessa saker framme och behålla barnens fokus på skolarbete?

Av: Anna Eriksson

Reflektion från auskultationen

Det finns några frågor som ständigt återkommer, nu när jag har börjat studera till lärare och ska ut på min första auskultation. Vilken lärare vill jag bli när jag är färdig med skolan? Hur ska jag kunna bli den läraren? Vad kan jag ta med mig från auskultationen? Det är som det står i boken Perspektiv på lärande, det är jag själv som måste bli en bra lärare. Då tänker jag att man måste ta alla tillfällen man får, att alla erfarenheter kan bli bra erfarenheter och erfarenheter som kan göra att jag blir en så bra lärare som möjligt.

Innan vi skulle ut på auskultationen läste jag i boken Utmanande i klassrummet, där pratade de om läraren som navigator eller som personlig tränare. Man menade att man som lärare kunde vara där och hjälpa eleverna för mycket, så när de skulle försöka klara av något själva så gick inte det. Precis som det kan vara för många när man kör på GPSn i bilen, man hittar inte sitt mål utan den. Eller så kan man vara mer som den personliga tränaren, pusha, peppa och säga att det här kommer du att klara utan min hjälp, helt själv. Tillslut så intalar man sig själv, att jag kommer klara det och då kommer uppgifterna bli lättare.

På auskultationen hade jag detta lite i bakhuvudet när man såg lärarna hjälpa eleverna. Tyvärr tyckte jag överlag att lärarna var lite mycket som navigatorn, att de i all välmening hjälpte eleverna lite för mycket på uppgifterna, istället för att vara lite mer som den personliga tränaren. Lärarna kunde peppat eleverna lite till, för att de skulle fixa mer av uppgifterna själva. När eleverna frågade hur ett ord skulle stavas, skrev läraren det direkt på tavlan för dem. Istället för att försöka låta eleverna ljuda ordet och på det sättet försöka komma på själva hur ordet skulle stavas. 

Vad kan detta bero på? Är det för att det är den ”easy way out” eller finns det en annan förklaring? Vad tänker du som blivande lärare? 

Linnéa Ejderlind

Barn och ungas uppväxtvillkor

En lärare har en elev i sin klass som är smutsig, har trasiga kläder och har svårt att hänga med i undervisningen. Elevens föräldrar har psykisk ohälsa. Enligt barnkonventionen har varje barn rätt till att skyddas mot fysisk och psykiskt vanvård. Rätt till skälig levnadsstandard, kläder och mat. Parallellt och kompletterande ska andra lagstiftande åtgärder införas som rör hälsovård och välfärd, som ett stöd att ge skollagstiftningen fullt genomslag. Enligt salamancadeklarationen har barn rätt till särskilt stöd om man inte hänger med i undervisningen. Skolan ska tillgodose behovet med resurser och anpassade metoder.

I Olaussons film “Indien” hade Morgan, i boken “Kriget är slut” och eleven i vår situation, med deras svåra sociala bakgrund, förmodligen inte gått i skolan alls. Skolan i Sverige har ett annat skyddsnät. Skolan ska vara gratis enligt barnkonventionen och i Olaussons film “Indien” kostar det att gå i skolan, alternativt skolan är beroende av donationer. De fattiga barnen, som går i skolan, får endast undervisning i ett fåtal ämnen. I Olausson film hade lärarna samma pedagogiska frågor som vi och man pratade om värdegrundsarbete och likvärdighet.

Enligt Salamancadeklarationen är den grundläggande principen att barn ska gå i en integrerad skola, där man ska se möjligheter istället för svårigheter och att få in barn med behov av särskilt stöd. Som lärare har man ett ansvar att skapa förståelse och trygghet bland sina elever. Få eleverna att se att de inte är ensamma och att det finns möjligheter som för Morgan Alling i hans bok. Det kan vara genom att prata i klassen om olika hem situationer som skilsmässa, missbruk, flykt från krig och psykisk ohälsa. Utifrån temat se filmer, göra en gemensam teaterföreställning där man kan bjuda in föräldrar och ha ett knytkalas för att skapa en förståelse och gemenskap.

Vilka metoder skulle du som lärare använda dig utav för att möta situationen i din klass?

Presentation

Vi är tre tjejer mellan 27 - 40 år, som bor längs med västkusten. Några av oss har arbetat i skolan. Vi har också jobbat inom beroendeenheten, byggbranschen eller handeln. Vi har valt att läsa till lärare för att det är ett utmanande och komplext yrke, men framförallt för att få vara den person som gör skillnad i barns vardag.

Linnéa Ejderlind: Jag är sportig av mig och älskar att resa. Den största delen av min fritid är jag i olika handbollshallar. Då jag är både tränare och spelar själv aktivt. Jag har tränat både killar och tjejer i olika åldrar och sitter med i klubbens styrelse. När jag är ute och reser, reser jag gärna till ställen där det inte är så mycket turister. Det har gjort att jag har kommit att sett massa spännande och fantastiska platser i olika delar av världen.

Madeleine Larsson: Bor på en gård med får och vallhundar. Jag har två barn som är aktiva på sin fritid, så på fritiden är det det som gäller, blandat med läxläsning. Om tiden finns sjunger jag i kör och skjuter långbåge. Några dagar på sommaren är jag med och anordnar en marknad, där vi lever som på vikingatiden.

Anna Eriksson: Jag är född och uppvuxen i Stockholm, som punkare på plattan. Nu bor jag i ett trevligt radhusområde tillsammans med mina tre barn; Janne, Tommy-Tiger och Bojan. På min fritid ägnar jag mig åt syjunta, redesign, naturutflykter, vänner och familjen. Älskar “Musik-quiz” på fredagar!

Våra förväntningar på kursen är att utvecklas i vår roll som lärare och får de verktyg som krävs för att väcka nyfikenhet, glädje, kunskapstörst och hjälpa våra elever att bli öppna, toleranta och empatiska människor. Vi vill öka vår förståelse för hur vi kan bidra till barns lärande och känna trygghet i vår lärarroll. Att få med oss bra och användbara tips för att kunna lära våra kommande elever så mycket som möjligt.