Första dagen på min auskultation fick jag en känsla av att barnen i den klass jag besökte inte fick komma till tals. Det var en klass där läraren hade största taltiden. Varför då? Denna klass varierade mycket i flera områden. Några barn var diagnostiserade ADHD och ett par hade inte fått diagnos men misstanke fanns, även autism förekom. Några barn kunde inte så mycket svenska och en kunde nästan inte alls svenska språket. En del läste flytande medans andra ljudade de bokstäver de kände igen. I boken Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan tar man upp detta med att elever, med särskilt stöd eller förebyggande av särskilt stöd, ska gå kvar i sin klass i största möjliga mån och om att kunna öka lärartätheten. I denna klass hade man tre pedagoger och någon resurs ibland på en grupp med 15 elever. När jag frågade varför det var så uppstyrt i klassen blev svaret att det fungerade bäst så i och med att klassen var så “spretig”. Jag har ju inte sett klassen tidigare men det kändes lite knepigt för det blev mycket tillsägelser som “sitt still”, “var tysta och lyssna”, “bra Kalle!” tydlig behaviorism.
I samlingen på morgonen var klassen uppdelad i två grupper. Samlingen bestod i att prata om dagens schema, vädret, matsedeln och räkna in alla. I den lilla gruppen läste, pratade fröken och ställde frågor till alla. I den stora gruppen var det en elev som skulle göra alla moment medan de andra skulle sitta still och lyssna. I den lilla gruppen där alla fick delta kändes det som det fanns ett intresse att vilja delta. I den stora gruppen där en elev fick göra allt blev det oroligt och väldigt svårt att sitta still. Jag fick aldrig frågat vad syftet var. Läran om hur man sitter still?
Andra dagen hände något helt annat. Skolan hade en heldag där alla elever i skolan blandades i grupper för att delta praktiskt i olika ämnen, ex att i mattegruppen skulle de baka och lära sig mått och volym. Vad hände med den spretiga klassen då? Alla barnen satt stilla länge, lyssnade, deltog aktivt och hade en jätte stor portion av tålamod. Ljudnivån sjönk drastiskt. De äldre eleverna inkluderade de yngre och alla samsades och hjälptes åt. Jag hörde inte en irriterad kommentar eller såg en sur blick. Lärarna gav instruktioner först och eleverna i sin grupp skulle fortsätta själva att lösa problemet. Där kom det sociokulturella perspektivet fram tydligt med att kunna förstå och använda måttenheterna i bakningen och att lärarna gav mycket stöd i början som sedan avtog (mediering, appropiering och scaffolding) . Det blev en lång dag för alla men stämningen var glad och positiv. Fantastiska ungar! Varför gick det så bra för den “spretiga klassen” ena dagen men inte den andra?
Madeleine Larsson
Hej! Att som elev behöva sitta och lyssna länge utan att få ta del i samtalet med frågor eller i en diskussion måste vara jobbigt för en elev, med eller utan stöd. Det är jobbigt för oss vuxna med att behöva lyssna länge utan någon chans att ge någon input. Jag kan absolut förstå att de gick bättre då eleverna fick en chans att vara delaktiga istället för att bara "se på".
SvaraRaderaHej! Tack för din kommentar. När de är så små så finns det så mycket myror i byxorna ändå, förstår man inte allt heller blir det nog ännu mer otålighet.
SvaraRaderaHej! Jag tror att det är viktigt att eleverna känner sig inkluderade och att väcka deras intresse så kommer arbetsron automatiskt. Kanske var det därför som klassen var så lugn den andra dagen?
SvaraRaderaHej det tror jag också, viktigt att känna sig sedd och lyssnad till. Andra dagen fick de yngre lite hjälp att se hur de större barnen agerade. Yngre ser upp till äldre speciellt när de äldre visade de yngre gemenskap.
SvaraRadera